GLÄDJE - piti - EN UPPLYSNINGSFAKTOR

Umgänge med goda människor

av Bhante Paññaratana

 

Precis när vi munkar flyttat till Jakobsberg besökte en familj oss. Det var mamma, pappa och en flicka på 6-7 år. Jag gav henne ett papper att rita eller skriva på. Hon ritade en bild med en sol, men solen grät och på bilden fanns en man som högg ner ett träd med en yxa och en annan man med kniv som försökte döda någon annan. Jag bad henne förklara bilden. "Jo, sa hon, solen är inte glad, den gråter för att den ser allt människorna gör. En del människor gör dåliga saker och då blir solen besviken".

Bilden var en bra dhammalärare. I förra dhammatalet talade jag om metoden att reflektera över att avstå från ohyfsade, dåliga människor. Nu ska jag tala om hur man kan utveckla glädje som en upplysningsfaktor genom att umgås med goda människor. Vilka människor är goda eller dåliga? Det går inte att säga direkt. Olika traditioner och kulturer bestämmer vår syn på vilka som är goda och dåliga.

En grupp människor har mycket starka begär att få allt vad de önskar innan de dör. De är inte nöjda med saker och ting utan vill bara ha mer och mer. Allt vad de ser, hör, luktar och känner måste de ha. De sex sinnena börjar brinna av behov och skapar girighetskänslor. Människor är också duktiga på att ge bra förklaringar till sina behov: "Vem vet om jag egentligen föds igen eller ej, det gäller att passa på". "Vem bryr sig, just nu tillfredsställer jag mina begär, då blir jag helt nöjd". "Jag behöver inte tänka på karma". "Bara om jag får vad jag önskar är jag glad". De egna åsikterna om vad som är behov är de enda rätta. Men man vet inte att man kan ha fel utan skapar teorier och åsikter. Man visar sitt eget ego: "Vilken duktig person jag är!". En sådan person försöker också övertala andra människor att tro på honom. Sådana människor är världsliga, ovärdiga och eländiga.

Några braminer menade att just de måste ge kroppen allt vad den behövde av riktig näring. Motsatsen är en annan grupp människor som inte alls vill ge kroppen det den behöver. De förtränger och pressar undan hårt. De brinner under sin karma och kan stå i solen långa tider som metod för att liksom försöka bränna bort sin karma.

Att tillämpa stark disciplin är en annan metod som leder till att reglerna dominerar.

Buddha var kritisk mot sådana sätt att leva.Han använde tre begrepp om sådan självkontroll:

  1. Det leder till mycket lidande
  2. Det är ovärdigt
  3. Det medför elände.

Att umgås med bra människor är givande. En god person kännetecknas över att han lärt mycket. Han är öppen och kritiskt observant, konstruktiv, har stark etisk hållning och han renar sitt sinne. De är bra vänner. Det finns "vänner" som visserligen är generösa och ger åt andra, men bara om det gynnar dem själva. Det finns de som säger att de gärna hjälper, men det är bara falskt, tomt prat. Så finns det de verkliga vännerna som talar om viktiga saker. Hos dem finns dhamma, de har stor insikt och vill ge åt andra. De försöker rena sitt sinne själva. De strävar efter att uppnå Nibbana och vill inte göra dåliga saker.

Buddha önskade inte disciplin, men efter tjugo års undervisning gav han 227 regler till munkar och ännu fler till nunnor. Det gjorde han för att ge chans för människor som ville praktisera för att gå ur "återfödelsens hjul" , samsara, och då skulle munkarna vara bra föredömen. Det berättas om braminen Rama som tyckte att han var för gammal och i stället gick till klostret och hjälpte munkar på olika sätt. Buddha såg att Rama var mogen att bli upplyst, en arahant och frågade honom om han inte ville bli munk. Rama svarade att han var för gammal och bara skulle bli till belastning. "Munkar, har ni fått hjälp av Rama?" frågade Buddha. "Ja,", svarade munken Sariputta. "Då är det ditt ansvar att ge honom munkkläder och visa honom vägen". Det lovade Sariputta och gjorde också så. Braminen nådde snart Nibbana. Det är att vara vän.

Det är viktigt att ha vänner som talar om dhamma. En flicka åkte till Thailand och mediterade och kom tillbaka till Sverige. Hon sökte råd, för hon tyckte att det var svårt utan dhammavänner i det dagliga livet. Hon tyckte det kändes som att välja mellan det världsliga och dhamma. Men man behöver inte vara så hård. Leta upp dhammavänner! Vi behöver dhammavänner. Med dem behöver vi inte argumentera. Vi förstår. Och om vi inte förstår använder vi tålamod tills lösningen kommer.

Så hindrar vi hat och girighet. En kvinna kände sig alltid trött efter sitt arbete. Hon läckte energi. Jag frågade henne om hon kände hat, girighet eller rädsla. Nej, hon kände inte hat mot någon. Så småningom medgav hon att hon kände hat mot sig själv för att hon inte tyckte hon var bra i sin strävan. Genom att minska hat, girighet och rädsla sparar man energi. När kärleken växer, växer harmoniska tankar.

Genom att reflektera över goda vänner växer kärlek, medkänsla, uppskattande glädje och visdom.

Det bygger glädje.