Dhammapadas levande budskap
Bhikkhu Bodhi
Bodhi-löv nummer 129

Dhammapada är ett verk som varje utövande buddhist och alla som seriöst studerar buddhism känner till. Denna lilla samling av 423 verser om Buddhas lära är så rik på insikter att den måste betraktas som sammandrag av Dhamma i praktisk form. I theravadabuddhismens länder betraktas Dhammapada som en outtömlig andlig inspirationskälla och vägledning och den visa rådgivaren som man vänder sig till för att få hjälp med att lösa de olika etiska och personliga problem som är ofrånkomliga i vardagslivet. Precis som Buddha betraktas som den ypperliga mänskliga kalyanamitta eller andliga vännen, så betraktas Dhammapada som den ypperliga heliga skriften kalyanamitta, ett förkroppsligande i versform av Mästarens gränslösa visdom och oerhörda medkänsla.

För att få fram det levande budskapet i vilket andligt klassiskt verk som helst är det inte tillräckligt att bara undersöka det med hjälp av vetenskaplig noggrannhet. Vi vill gå ett steg vidare bakom vetenskaplig forskning och försöka ge en tillämpning av dessa läror för oss i vår nuvarande situation. För att göra det behöver vi använda vår intelligens, föreställningsförmåga och intuition för att se genom de begränsade kulturella ramar som verket uppstod i och se de allmänna särdrag som människor lever i och som det andliga klassiska verket speciellt berör. Med detta i minnet skall vi undersöka Dhammapada för att upptäcka vad denna gamla visdomsbok betraktar som grundläggande och ständigt återkommande problem i människors liv och lära vilka lösningar som föreslås och som kan vara relevanta för oss idag. På detta sätt vill vi visa upp Dhammapadas levande budskap, budskapet som ljuder genom århundraden och talar till oss i vår nuvarande situation.

Till att börja med möter vi stora skillnader i undervisningen i Dhammapada. Det är väl känt att Buddha under sin undervisning alltid anpassade sina samtal till sina lärjungars behov och förmåga. Följaktligen består Nikayas fyra huvudtexter av rikt varierande framställningar av läran och denna skillnad är ännu mer betonad i Dhammapada. Vi hittar också uppenbara motsägelser som kanske förvånar den ytlige läsaren som kan tro att Buddhas lära är motsägande. Således anbefaller Buddha sina lärjungar i många verser speciella övningar för att de leder till himlen, under det att han i andra inte uppmuntrar lärjungarna att sträva efter himlen och lovordar den som inte njuter av himmelska fröjder. Ofta anbefaller Buddha merithandlingar men på andra ställen uppmuntrar han lärjungarna att gå bortom både fel och förtjänster.

För att få mening i sådana motsättningar och hitta ett överensstämmande budskap genom Dhammapadas varierande uttalanden kan vi börja med ett uttalande av Buddha i en annan liten vacker bok i palikanon, Udana: ”Precis som det stora havet bara har en smak, smaken av salt, så har Dhamma bara en smak, smaken av frihet.” Trots variationerna i betydelse och formulering bildar Buddhas undervisning ett perfekt sammanhängande system som bildar en enhet på grund av det slutliga målet. Det målet är frihet vimutti, som här menas andlig frihet. Sinnets frihet från alla band och bojor, befrielse från vårt lidande som är fast i samsara, återfödelsernas kretslopp. Men samtidigt som Buddhas undervisning överensstämmer med det slutliga målet, vänder den sig till människor som står på olika nivåer i andlig utveckling och måste alltså framställas på olika sätt beroende på behovet hos dessa människor. Vatten är en passande liknelse. Vatten har en kemisk grundbeståndsdel, det är en förening av två väteatomer och en syreatom – men det antar olika former efter kärlet det förvaras i. På samma sätt har Dhamma en enda egenskap – befrielse från lidande – men antar varierande uttryck i förhållande till läggningen hos dem som den vänder sig till. Det är på grund av att olika uttryck leder till ett enda mål och för att samma mål kan nås med undervisning som uttrycks på olika sätt, som Dhamma sägs vara sattha sabyanjana ”god i betydelse och god i utformning”.

För att göra olikheterna i Dhammapada begripligare och fånga den mänskliga andlighet som kommer till uttryck i Dhammapada som helhet, kan man utgå från ett system av fyra nivåer av undervisningen. Detta system byggs upp utifrån människans grundläggande, eviga andliga behov.

Det första är behovet av välgång och lycka i mänskliga relationer i detta livet.

Det andra är behovet av en bra framtid som bekräftar vår högsta moraliska uppfattning.

Det tredje är behovet att övervinna alla gränser som tvingats på oss av vår föränderliga och tillfälliga natur och nå gränslös, tidlös och oföränderlig frihet. Vi ska nu undersöka dessa fyra nivåer och förklara dem genom att hänvisa till relevanta strofer i Dhammapada.

1. Människans godhet här och nu

Den första nivån i Dhammapadas undervisning inriktar sig på behovet av välgång och lycka i våra relationer i detta livet. Målet på denna nivå är att visa vägen för ett liv i frid med oss själva och våra medmänniskor, som att uppfylla våra plikter mot familj och samhälle och att röja undan de konflikter som infekterar mänskliga relationer och som ger upphov till oerhörda lidanden för individen, samhället och världen i helhet.

Principerna för vägledningen på denna nivå är i stort sett identiska med de etiska principer som finns i de flesta stora världsreligionerna. Däremot betraktas dessa principer i Buddhas undervisning inte som regler som lagts på oss av en allsmäktig Gud. Snarare presenteras de som träningsregler som grundas på två direkt verifierbara underlag, det som rör den egna personlig redbarheten och välfärden för dem som ens handlingar påverkar.

Det mest allmängiltiga råd som Dhammapada ger är att undvika allt ont, att utveckla godhet och att rena sitt eget sinne. Det sägs vara alla Upplystas råd (v 183). Men mer specifika föreskrifter ges också. För att avstå från det onda råds vi att undvika uppretat beteende i handling, ord eller tanke, och att öva självkontroll över kropp, tal och sinne (v 231-234). Man skall vara noga med att hålla fast vid de fem etiska föreskrifterna, att avstå från att skada liv, stjäla, sexuellt missbruk, att ljuga och från droger (v 246-247). Lärjungen skall behandla alla varelser med vänlighet och medkänsla, leva redbart, kontrollera sina begär. Tala sanning och leva ett måttfullt rättrådigt liv. Man skall uppfylla sina plikter mot föräldrar, den närmaste familjen, vänner och eremiter och brahminer (v331-333).

Många strofer som gäller denna första nivå handlar om lösningen av konflikter och fiendskap. Från andra delar av Sutta Pitaka vet vi att Buddha var en skarp och känslig iakttagare av den sociala och politiska utveckling som snabbt förvandlade de indiska stater som han besökte på sina undervisningsfärder. Buddhas svar på det våld, hat, grymhet och oavbruten fiendskap som han bevittnade och som pågått ända tills nu, är fortfarande det enda svar som fungerar. Buddha säger att nyckeln till lösningen av dessa problem av våld och grymhet är den urgamla regeln att använda sig själv som mått för hur man ska behandla andra. Jag själv bävar för våld, önskar att leva i fred och vill inte dö. Så genom att sätta mig in i andras situation kommer jag att förstå att också alla andra varelser bävar för våld, önskar att leva i fred och inte vill dö. Genom att jag förstår detta, kommer jag inte att injaga fruktan hos andra, skada dem eller orsaka att de blir skadade på något sätt.

Buddha såg att hat och fiendskap fortsätter och sprids av sig själv. Genom att hat möts med hat uppstår mer hat, mer fiendskap, mer våld och ger näring åt en ond strömvirvel av hämnd och vedergällning. Dhammapada lär att det bästa sättet att övervinna hat är att åstadkomma icke-hat genom fördragsamhet och kärlek (v 5). När vi förorättas av andra måste vi vara fördragsamma och förlåtande. Vi måste kontrollera vår ilska som en förare kontrollerar en vagn, vi måste tåla hårda ord som elefanten i strid tåler pilen som skjutits in i hans sida, När någon talar alltför hårt måste vi hålla tyst som en trasig klocka (v 222, 320, 134).

Enligt Dhammapada är generositet, sannfärdighet och tålamod egenskaper som utmärker en ”förträfflig människa” sapurisa. Genom att följa dessa ideal kan vi leva i frid med vårt eget samvete och i harmoni med andra. Smaken av dygd, förklarar Buddha är sötare än smaken av blommor och parfym, den goda mannen eller kvinnan lyser på långt håll som Himalayas berg, och precis som lotusblomman reser sig upp i all sin skönhet från dy och gyttja i skräphögen vid dikesrenen så reser sig sig också Buddhas lärjunge upp i visdomens glans över massan av okunniga (v 54, 304, 59).

2. Godhet i kommande liv

Etik är grundläggande på den första nivån i Dhammapadas undervisning, den som vill främja mänskligt välbefinnande här och nu. Men undervisningen på denna nivå ger upphov till ett djupt religiöst problem, ett dilemma som utmanar den mogna tänkaren. Problemet är att vår moraliska uppfattning, vår medfödda känsla av moralisk rättvisa säger att det måste finnas en princip som fungerar här i världen så att godhet röner lycka och ondska röner lidande. Men vardagslivets erfarenhet är exakt den motsatta. Vi vet alla att rättskaffens människor kan få utstå allt möjligt ont och att alltigenom onda människor kan lyckas i allt som de gör. Vi känner att det måste kunna finnas någon ändring av denna obalans, någon kraft som kan tippa rättvisans vågskål i rätt balans, men vår dagliga erfarenhet verkar helt motsäga denna uppfattning.

Buddhas lära visar dock att det finns en verkande kraft som kan tillfredsställa vårt krav på moralisk rättvisa. Denna kraft kan inte ses av det vanliga ögat och kan inte heller registreras av av något mätinstrument, men funktionen är synlig för de visas och heligas seende som är utöver det vanliga, och dess principer har utforskats av den Upplyste Buddha. Denna kraft kallas kamma. Lagen om kamma försäkrar att våra moraliskt bestämda handlingar inte försvinner i ingenting utan fortsätter som spår i sinnets djupa, dolda lager, där de verkar så att våra goda handlingar till slut ger lycka och framgång, våra onda handlingar lidande och förtvivlan.

I Buddhas lära betyder ordet kamma viljehandling. En sådan handling kan vara kroppslig eller verbal när viljan uttrycks i handling eller tal eller den kan vara enbart mental när viljan förblir outtryckt som tankar, känslor, önskningar och begär. Handlingarna kan vara antingen gynnsamma eller ogynnsamma, gynnsamma är de när de grundas i generositet, vänskaplighet och förståelse, ogynnsamma när de uppstår från girighet, hat och villfarelse. I enlighet med kammas princip får viljehandlingar som vi utför under livets gång långsiktiga resultat som motsvarar den moraliska egenskapen hos den ursprungliga handlingen. Dessa handlingar har kanske helt försvunnit från vårt minne, men när de en gång utförts lämnar de subtil effekt på sinnet, krafter som är kapabla att i framtiden skörda vårt väl eller ve.

Enligt buddhismen är medvetet liv inte en molekylär slumpprodukt eller en gåva från en gudomlig skapare utan en process utan början som gång på gång uppstår med födelse och försvinner med död för att följas av en ny födelsen. Det finns många sfärer vid sidan om den mänskliga där återfödelse kan äga rum: himmelska sällhetsvärldar som är vackra och mäktiga, underjordens världar där lidande och förtvivlan råder. Dhammapada innehåller inte någon systematisk lära om kamma och återfödelse. Som en bok av andliga råd förutsätter den de teoretiska aspekter som förklaras var som helst i de buddhistiska texterna och behandlar den praktiska betydelsen av uppträdandet i livet. Det väsentliga i lagen om kamma är dock tydligt klargjord: våra viljehandlingar bestämmer det existensplan som vi kommer att återfödas på efter döden, omständigheter och anlag för våra liv inom någon bestämd form av återfödelse och våra möjligheter för andliga framsteg eller tillbakagång.

På den andra nivån i Dhammapadas undervisning är budskapets innehåll i stort sett det samma som på den första nivån. Det är samma moraliska uppmaningar att avstå från det onda och att göra det goda. Skillnaden ligger i från vilken synvinkel man ser dessa föreskrifter och varför de tagits upp. På denna nivå ges föreskrifterna för att visa hur man når långvarig lycka och frihet från sorg, inte bara i det nuvarande livets synliga sfär utan långt bortom en avlägsen framtid i vår följande förflyttning i samsara. Trots den märkbara skillnaden mellan handling och resultat finns det en allomfattande lag som till slut garanterar att moralisk rättvisa triumferar. På kort sikt kanske den goda lider och den onda lyckas. Men alla viljehandlingar ger sina rättmätiga resultat. Om man handlar eller talar med ett ont sinne, följer lidande precis som hjulet följer dragoxens fot. Om någon handlar eller talar med ett rent sinne följer lycka liksom en skugga som aldrig försvinner (v 1-2). Missdådaren sörjer här och i det tillkommande, han lider kval genom sitt sinne och är bestämd till bedrövelsens värld. Den som gör gott gläds här och i det tillkommande, han gläds åt ett gott sinne och är bestämd till sällhetens värld (v 15-18). Att följa dygdens lag leder uppåt till lycka och glädje och till högre återfödelse, att bryta mot den leder till lidande och lägre återfödelse. Lagen är orubblig. Ingenstans i världen kan missdådaren fly från resultatet av sitt dåliga kamma, ”varken i luften eller mitt i havet eller genom att leta upp bergsklyftor” (v 127). Den goda människan skall skörda belöning av sitt goda kamma i kommande liv med samma säkerhet som en resenär, som kommer hem efter en lång resa, kan förvänta sig att bli välkomnad av sin familj och vänner (v220).

3. Vägen till det Slutliga Målet

Läran om kamma och återfödelse som ger till resultat, att om vi utför förtjänstfulla handlingar, kan få bättre återfödelse, är inte på något vis Buddhas eller Dhammapadas avgörande mening. Tillämpningen av denna lära är fullkomligt lagenlig för dem som vill utvecklas mer genom sin färd genom samsara. Men ännu mer forskning visar att alla tillstånd i samsara, även i de högsta himlarna har brister i ordets verkliga bemärkelse, de är alla förgängliga utan någon bestående fasthet, är inte i stånd att ge hel och slutlig tillfredsställelse. Således längtar den lärjunge som utvecklat förmågan, som har förberetts tillräckligt genom tidigare erfarenhet i världen, inte efter återfödelse bland gudarna. (v 186-187).

Genom att förstå att allt betingat till sin natur är otillfredsställande och farofyllt strävar den utvecklade lärjungen i stället efter befrielse från de ständiga återfödelserna. Det är detta yttersta mål, som Buddha betonar är det omedelbara för dem med utvecklad andlig förmåga och också det långsiktiga idealet för dem som fortfarande behöver utvecklas vidare, nämligen Nibbana, odödligheten, det obetingade tillstånd där det inte finns mer födelse, åldrande eller död och alltså inget mer lidande.

Den tredje nivån i Dhammapadas anvisningar ger en teoretisk struktur för strävan efter den slutliga befrielsen och fastställer riktlinjer för en praktisk disciplin som kan fullända denna strävan. Den teoretiska strukturen innehåller läran om De fyra ädla sanningarna, som Dhammapada kallar de bästa av alla sanningar (v 273): lidande, lidandets uppkomst, lidandets upphörande och den åttafaldiga vägen som leder till lidandets upphörande. De ädla sanningarna koncentreras kring frågan om dukkha, lidande, och Dhammapada lär att med dukkha menas inte bara upplevd smärta och sorg utan även att dukkha i stor utsträckning innebär genomgripande otillräcklighet och förtvivlan i allt betingat: ”Det finns inget lidande så som de fem grupperna av existens; allt betingat är lidande; allt betingat är det värsta lidandet. (v 202. 278, 203). Den andra sanningen framhåller att orsaken till lidande är begär, längtan efter det behagliga, ägodelar och längtan efter existens som driver oss genom återfödelsernas kretslopp och medför sorg, oro och förtvivlan. Dhammapada ägnar ett helt kapitel (24) åt temat begär och detta kapitels budskap är klart: så länge som även den minsta tråd av begär finns kvar i sinnet är vi inte bortom faran att svepas bort av existensen hemska flod. Den tredje ädla sanningen förklarar Buddha klart och tydligt: För att bli befriad från lidande, för att komma undan existensens flod, måste begäret förstöras nere i de subtilaste djupen. Och den fjärde ädla sanningen förklarar vad som menas med att nå befrielse, nämligen den åttafaldiga vägen, som också ägnas ett helt kapitel (20).

På anvisningarnas tredje nivå äger ett skifte i Dhammapadas praktiska undervisning rum vilket motsvarar skiftet i läran från principerna om kamma och återfödelse till de fyra ädla sanningarna. Betoningen ligger inte nu längre på grundetik och sinnets rening som en huvudväg till mera gynnsamma plan av återfödslar. I stället ligger den på utvecklingen av den åttafaldiga vägen med avsikt att förinta begär och på så sätt bli fri från hela återfödelseprocessen. Dhammapada förklarar att den åttafaldiga vägen är den enda vägen till att bli fri från lidande (v 274). Detta sägs inte som en fastställd dogm utan på grund av att hel befrielse från lidande kommer från vishetens rening. Och denna väg med betoningen på rätt uppfattning och utvecklingen av förståelse leder till visdomens fullständiga rening, till fullständig förståelse av befriande sanning. Dhammapada förklarar att de som vandrar vägen skall förstå de fyra ädla sanningarna och när de fått denna visdom skall de komma till slutet av allt lidande. Buddha försäkrar att genom att vandra vägen kommer vi att förvirra Mara, dra ut taggen av begär och fly från lidande. Men han uppmanar också till eget ansvar. Vi måste själva anstränga oss, för Buddha visar bara vägen (v 275. 276).

I princip är träningen av Den Ädla Åttafaldiga Vägen öppen för alla hur de än färdas på livets väg, lekmän såväl som munkar och nunnor. Men tillämpningen av utvecklingen av vägen är är lättast att genomföra för dem som lämnat alla världsliga angelägenheter för att ägna sig helt och fullt åt att leva det heliga livet. För att kunna bli helt renad, för att kunna träna sinnet i koncentration och insikt, är det tillrådligt att anta en annorlunda livsstil, en som minskar förströelser och stimulans för begär och som lägger vikt vid att alla aktiviteter kretsar kring målet, befrielse. Alltså grundade Buddha Sanghan, munk- och nunneförsamlingen som en plats att träna i för dem som var redo att helt ägna sig åt träningen av vägen.

I Dhammapada finns hela tiden uppmaning till klosterlivet. Att träda in i ett klosterliv är en genomgripande avsägelse som drivs på av konfrontation med lidande och speciellt genom att känna igen den oundvikliga dödligheten. Dhammapada lär att precis som en koherde driver sin hjord till bete, så driver ålderdom och död ut levande varelses liv (v 135). Det finns ingen plats på jorden som man kan fly till undan döden, för död är det som mest präglar vår existens (v 128). Kroppen är en smyckad illusion utan bestånd eller stabilitet, den är en hop sår, ett bo för sjukdom som bryter ner och slutar med döden. Den är en stad byggd av ben som i sig själv innebär sönderfall och död. Dåren klänger fast vid den men den visa som vet att kroppen slutar som ett lik, förlorar all njutning i världsliga nöjen (v 146-150).

Efter att ha känt igen förgängligheten och det världsliga livets kval bryter människor helt banden till familj och socialt umgänge, lämnar sina hem och sinnliga njutningar och träder in i hemlöshet, som ”svanar som lämnar sjön, lämnar de hus och hem bakom sig... Efter att ha gått från hem till hemlöshet, gläds de åt lösgörande, så svårt att njuta av” (v 91, 87). De drar sig tillbaka till tysta och avskilda platser och söker sällskap med visa ledare som visar dem deras fel, som förmanar dem och visar dem och skyddar dem från fel och som visar dem den rätta vägen (v 76-78, 208) Under deras ledning lever de i enlighet med klosterregler, och äger bara det enklast nödvändiga, är måttliga i mat, tränar tålamod och tolerans och ägnar sig åt meditation (v 184-185). Sedan de lärt sig stilla sina rastlösa tankar och att nå ”ett-objekts- koncentration” fortsätter de att begrunda uppkomst och försvinnande av all gestaltning. ”Munken som dragit sig tillbaka till avskildhet och lugnat sinnet förstår Dhamma med insikt, och då uppstår hos honom en glädje som övergår mänsklig glädje. När han än ser uppkomst och försvinnande av existensgrupperna fylls han av glädje och lycka” (v 373, 374).

I ett mediterande liv nås toppen av utveckling av insikt och Dhammapada formulerar kortfattat grundsatserna i insiktens visdom: ” Allt betingat är förgängligt... Allt betingat är lidande... Allt är obesjälat. När man förstår denna visdom, vänder man bort från lidandet. Detta är vägen till renhet.” (277-279). När man trängt in i dessa sanningar med direkt seende slits fastklamrandets bojor sönder och lärjungen höjer sig genom gradvisa stadier av förverkligande till att full befrielse.

4. Det Högsta Målet

Dhammapadas fjärde undervisningsnivå visar inte på några nya grundsatser i läran eller sätt att praktisera. Denna nivå visar oss snarare på resultatet av den tredje nivån. Den tredje nivån visar vägen till det högsta målet, vägen som bryter slaveri och lidande och ger Nibbanas yppersta frid. Den fjärde nivån är en hyllning till dem som njutit frukterna av vägen och nått det slutliga målet.

Palikanonen räknar med fyra etapper på vägen till Nibbana:

1 Att ha övervunnit strömmarna. Man har klivit ner i strömmen som leder till befrielse och kan återfödas högst sju liv till innan full befrielse uppnås.

2 Att ha övervunnit återfödelse. Då krävs högst en återfödsel som människa innan full befrielse uppnås.

3 Att ha övervunnit icke-återfödelse. En ingen-återvändare behöver aldrig återvända till människoplanet efter döden, utan hamnar i högre plan där alla är fullkomligt konstruktiva och blir fullt befriade senast vid dödsögonblicket.

4 Full befrielse här och nu.

Även om Dhammapada innehåller åtskilliga strofer som hänvisar till de som befinner sig på de lägre etapperna till uppnående, lägger den ändå huvudbetoningen på den individ som har nått den fjärde och slutliga befrielsens frukt, arahanten, och den bild som ges av arahanten är stimulerande och inspirerande.

Arahanten skildras i två hela kapitel, i kapitel 7 – Arahant - och i det sista kapitlet 26 - Brahminen, ”den helige”. En arahant bekymrar sig inte längre över passionernas feber, är utan sorg och fullständigt befriad och har brutit alla bindningar. Alla fläckar är borta, ingen bindning till föda finns, det är tomhet och obetingad frihet. För vanliga världsliga är arahanten obegriplig. Det går lika lite att följa arahantens spår som fågelns i skyn. En arahant har överskridit alla hinder, passerat bortom sorg och klagan, blivit fridfull och är utan fruktan. En arahant är fri från ilska, from, skicklig, utan begär och har besegrat sig själv. En arahant har djup kunskap och visdom, är skicklig i att skilja på rätt och fel väg och har nått det högsta målet. Arahanten är vänlig mot ovänliga och visar fred gentemot våld.

Arahanten har förverkligat lidandes upphörande, har lagt ner bördan av de fem grupperna av fastklamrande. Arahanten har överskridit bindningarna till både fel och förtjänster, är fri från sorg, fläckfri och ren, fri från bindningar och har försatts i odödlighet. Fläckfri och ren, stilla och klar som månen. Arahanten har brutit alla mänskliga band och överskridit alla himmelska band, har gjort sig fri från existensens grund och besegrat alla världar. Arahanten förstår döden och varelsers återfödelse, är helt lösgjord, välsignad och upplyst. Inga gudar, änglar eller människor kan finna arahantens spår, för en arahant klamrar inte fast, har inga bindningar, håller inte fast vid något. Arahanten har nått slutet på återfödelser, har fullkomlig insikt och har nått höjdpunkten i andlig överlägsenhet. Arahanten som bär sin sista kropp och som lever i frid, är ett levande bevis för Dhammas sanning. Genom sitt eget exempel visar arahanten att det är möjligt att befria sig från orenheterna begär, hat och villfarelse, att stiga upp från lidande och nå Nibbana i detta liv.

Arahantidealet har sitt optimala föredöme i den förste och störste av arahanter, Buddha, och Dhammapada har ett antal viktiga uttalanden om Mästaren. Buddha är den ypperlige läraren som inte är beroende av någon för att vägleda, som har uppnått fullständig upplysning genom egen utvecklad visdom (v135). Han själv är den första av de tre tillflykterna. De som tagit tillflykt till Buddha, Dhamma och Sangha är befriade från allt lidande när de med rätt visdom förstått de fyra ädla sanningarna (v 190-192). Buddhas fullständiga upplysning lyfter honom till en nivå långt över vanlig mänsklighet, Den Upplyste, den spårlöse, fri från denna värld, alltings besegrare, den som vet allt, obefläckad i allt (v 179, 180, 353). Solen skiner om dagen, månen om natten, krigaren i sin rustning, brahminen i meditation, men Buddha skiner praktfull alla dagar och alla nätter (v 387).

Detta är avslutningen på framställningen av de fyra grundnivåerna i Dhammapada. Det finns i Dhammapada ett sort antal strofer som inte kan förknippas med en enstaka nivå utan har en vidare tillämpning. Dessa strofer visar världsåskådningen i den tidiga buddhismen och dess särpräglade insikt i mänsklig tillvaro. Grundläggande i denna världsåskådning är den ofrånkomliga dubbelheten i människans liv. Människan lever i en subtil balans mellan gott och ont, renhet och orenhet, utveckling och förfall. Hon söker lycka, hon räds lidande, förlust och död. Vi är fria att välja mellan gott och ont och måste bära det fulla ansvaret för våra beslut. Om och om igen framför Dhammapada denna utmaning för mänsklig frihet: vi är vår egen skapare och herre, våra egna beskyddare eller förstörare, vi är vår egen frälsare och det finns ingen annan som kan rädda oss (v 160, 165, 380). Inte ens Buddha kan mer än visa på vägen till befrielse, arbetet med att gå den ligger på lärjungen (v 275-276). Till slut måste vi välja mellan vägen som leder tillbaka till världen, till kretsloppet av tillblivelse, och vägen som leder ut från världen, till Nibbana. Och även om denna sista väg är mycket svår, så försäkrar och bekräftar Buddha att det går, att det ligger i vår makt att besegra alla hinder och att triumfera även över själva döden.

Dhammapada framhåller att sinnet har huvudrollen i att nå framsteg på alla plan. Dhammapada börjar med den mycket tydliga uppfattningen att sinnet är förelöpare till allt vi är, skaparen av vår karaktär och vårt öde. Hela den buddhistiska träningen, från grundetik till att nå upplysning, grundar sig på träning av sinnet. Ett felstyrt sinne ger större skada än någon fiende, ett rätt styrt sinne ger mer gott än någon vän (v 42-43). Sinnet är ostyrigt, flyktigt och svårt att kuva, men genom strävan, medvetenhet och självdisciplin kan man bemästra det och fly från floden av passioner och finna ”en ö som floden inte kan översvämma” ( v 25). Den som besegrar sig själv, vinner seger över sitt eget sinne, en seger som aldrig kan göras ogjord, och större än den mäktigaste krigares (v 103-105).

Det som, enligt Dhammapada måste tränas mest för att besegra sinnet är en egenskap som kallas appamada, medvetenhet. Medvetenhet kombinerar kritisk uppmärksamhet och outtröttlig energi i processen av ständig självobservation för att upptäcka och utesluta orenheterna när de kommer upp till ytan. I en värld utan frälsare förutom oss själva och där hjälpen till befrielse ligger i mental rening, blir medvetenhet den avgörande faktorn för att hålla rätt väg i träningen utan att avvika på grund av den förföriska lockelsen i sensuella njutningar eller det stillastående inflytandet från slöhet och självbelåtenhet. Buddha förklarar att medvetenhet är vägen till Odödligheten och omedvetenhet vägen till död. Den visa som förstår detta håller fast vid medvetenhet och når Nibbana, ”den ojämförbara friheten från slaveri” (v 21-23).